”Natten är otäck, då kommer bomberna”

Foto: Magnus Wennman Text: Carina Bergfeldt

En saknar sin säng.
En annan sin docka med de mörka ögonen.
En tredje drömmer sig tillbaka till en tid när kudden inte var en fiende.

På söndag har Syrienkriget pågått i fyra år och två miljoner barn befinner sig på flykt från landet.
De har lämnat sina vänner, sina hem och sina sängar.

Tolv av de barnen bjöd in oss att se var de sover nu, när allt som en gång var, inte längre finns.
Det blev en resa genom sju flyktingläger, tre länder och otaliga trauman.

Fara, 2 år

AZRAQ, JORDANIEN. Fara, 2, älskar fotboll. Hennes pappa försöker rulla ihop bollar av allt material han kan hitta, men de går snabbt sönder. Varje kväll när han säger god natt till flickan, och hennes storasyster Tisam, 9, hoppas han att de ska vakna till en ny dag när de kommer att få en riktig boll att leka med. Alla andra drömmar känns ouppnåeliga för honom, men den håller han fast vid.

Mohammed, 13 år

NIZIP. Mohammed, 13, älskar hus. Hemma, i Aleppo, tyckte han om att gå och titta på dem. Nu är många av hans favoritbyggnader borta, söndersprängda. Själv vårdas han på ett sjukhus och undrar om drömmen att bli arkitekt någonsin kommer att bli uppfylld.
– Det konstigaste med krig är att man vänjer sig vid att vara rädd. Det trodde jag inte, säger han.

Iman, 2 år

AZRAQ. Iman, 2, har lunginflammation och en infektion i bröstet. Det är tredje dagen hon sover i den här sängen. Hon är på ett sjukhus.
– Hon sover mest hela tiden nu. I vanliga fall är hon en glad flicka, men nu är hon trött. Hon springer överallt när hon är frisk. Hon älskar att leka med sand, säger hennes mamma, Olah, 19.

Gulistan, 6 år

SURUC. Det är skillnad på att blunda och att sova. Det vet sexåriga Gulistan. Hon tycker bättre om att sluta ögonen och låtsas. För varje gång hon somnar på riktigt kommer mardrömmarna.
– Jag vill inte sova här, jag vill sova hemma, säger hon.
Hon saknar sin kudde som hon hade i Kobane. Ibland lägger hon sig mot sin mamma, och använder henne som kudde.

Tamam, 5 år

AZRAQ, JORDANIEN. Femåriga Tamam är rädd för sin kudde. Varje kväll när det är dags att lägga sig kommer tårarna. Luftanfallen i hemstaden Homs kom oftast på natten och trots att hon sovit på andra ställen i nästan två år förstår hon fortfarande inte att det inte är kudden som är farlig.

Esra, 11, Esma, 8, och Sidra, 6 år

MAJDAL ANJAR, LIBANON. När Selam, 37, nattar Esra, 11, Esma, 8 och Sidra, 6, är det hennes tröst att veta att de inte kommer attackeras under natten, att barnen är trygga. Hennes sorg är att de ständigt drömmer om sin far, som fördes bort och försvann under kriget, och vaknar ledsna.
– Jag brukar drömma om att pappa kommer med godis till mig, säger Sidra.

Maram, 8 år

AMMAN, JORDANIEN. Åttaåriga Maram hade precis kommit hem från skolan när raketen träffade hennes hus. En bit av taket landade rakt på henne. Hennes mamma tog henne till ett fältsjukhus men ambulanshelikopter förde henne över gränsen till Jordanien. Skalltraumat har orsakat en hjärnblödning. De första elva dagarna var hon i koma. Nu är hon vaken, men hennes käke är bruten och hon kan inte prata.

Ralia, 7 och Rahaf, 13 år

BEIRUT, LIBANON. Ralia, 7, och Rahaf, 13, bor på gatan i Beirut. De kommer från Damaskus, där en granat dödade deras mamma och bror. Tillsammans med sin pappa har de sovit på trottoaren i ett år. De ligger alltid nära varandra på kartongerna. Rahaf säger att hon är rädd för ”bad boys”. När hon säger det börjar Ralia att gråta.

Moyad, 5 år

AMMAN, JORDANIEN. Moyad, 5, och hans mamma behövde mjöl till spenatpajen de skulle baka. Hand i hand gick de till marknaden i Dar’a för att handla. De gick förbi en taxi, där någon placerat en bomb. Moyads mamma dog omedelbart. Pojken, som flugits till Jordanien, har splitter i sitt huvud, sin rygg och sitt bäcken.

Walaa, 5 år

DAR-EL-IAS. Walaa, 5, vill åka hem. Hon berättar att hon hade ett eget rum i Aleppo. Där grät hon aldrig när hon skulle lägga sig. Här, i flyktinglägret, gråter hon varje natt. Hon tycker att det är otäckt att vila huvudet mot kudden, för natten har blivit otäck. Det var då som anfallen kom. På dagarna brukar hennes mamma bygga ett litet hus av kuddarna, för att lära Walaa att de inte är farliga.

Amir, 20 månader

ZAHLE FAYDA. Amir, 20 månader, föddes på flykt. Hans mamma säger att hon tror att pojken traumatiserades redan i magen.
– Amir har aldrig sagt ett enda ord, säger Shahana, 32.
Amir har inga leksaker i plasttältet där familjen bor, men vad han än hittar på marken brukar han leka med.
– Han skrattar ofta, även om han inte pratar, säger mamman.

English version: ”Nighttime is horrible”