Text: Karin Pettersson och Anders Lindberg Foto: Magnus Wennman

Nej, det borde inte vara möjligt att människor lever så här i Europa 2015.

Felicia Radu är 38 år. Hon har fyra barn, 2, 4, 5 och 10 år gamla. Femåringen Elia är fuktionshindrad efter en obehandlad hjärnhinneinflammation. Florin, 10-åringen, ser ut som han är högst sju.

Familjen består av Felicia, barnen och morfar Angel. Han är 65 år gammal och har ett amputerat ben.

De sex bor i ett hus, eller snarare skjul, som de har fått hyra. De riktiga ägarna kommer snart tillbaka. Felicia och Angel har ingen aning om vad de ska göra då. Angels dröm är att resa iväg och försöka tigga ihop till att bygga ett litet hus åt familjen.

Felicia drömmer inte.

– Jag har inget hopp. Det enda jag vill är att försöka ta hand om mina barn.

Morfar Angel har egentligen rätt till en liten sjukpension. Men för att få ut den krävs pappersarbete och kunskap om hur man ansöker.

Problemet är bara att romer i Rumänien inte tror att de har några rättigheter. Det är så riktig fattigdom fungerar.

Svenskar vet mycket om slaveriet i USA och de djupa sår det satt i det amerikanska samhället. Många vet att slaveriet avskaffades efter ett uppslitande inbördeskrig i mitten av 1800-talet.

Vad de flesta däremot inte känner till är att fram till ungefär samma tidpunkt så existerade lagligt, storskaligt slaveri även i Europa.

Fram till 1856 var romerna i Rumänien mänskliga ägodelar. När slaveriet upphörde accepterades dock aldrig romerna som fullvärdiga samhällsmedborgare.

Slaveriet är bara tre generationer bort.

På många sätt lever det fortfarande kvar.

De sociala och ekonomiska klyftorna mellan romer och övriga rumäner är enorma. Analfabetism bland vuxna romer är vanligt.

Bara sex procent av romska flickor går ut högstadiet, många slutar när de är 12-13 år.

Tre fjärdedelar av romerna lever utan badrum eller avlopp.

Diskrimineringen och rasismen är massiv och något som de flesta rumäner inte ens reflekterar över.

Gradinari ligger ett par timmar väster om Bukarest. Kommunnamnet betyder ”de som odlar sin trädgård”, och detta är också vad man ägnar sig åt här.

Jordmånen här är bäst i hela Rumänien för en viss typ av paprika. Men här odlas alla slags grönsaker: tomat, gurka, aubergine.

Överallt ligger små växthus.

I Gradinari finns även en annan unik företeelse: den ende romske borgmästaren i Rumänien som blivit vald i en kommun där romerna är i minoritet.

Mihai Ioana är 52 år gammal och pratar som kommunpolitiker brukar.

Han oroar sig för att vårdcentralen har för dåligt med resurser och att staten underbudgeterar hans verksamhet. Han skiner upp när han får prata om jobb.

Det är bara det att hans problem är på en annan skala än i Vetlanda eller Årjäng. Det är i utkanten av huvudorten i hans kommun som Felicia och hennes familj bor, i en av alla dessa romska bosättningar som börjar där asfaltsvägen ersätts av lervälling.

Mihai Ioana är vald med stor majoritet och kommer säkert bli omvald. Men budgeten är liten, han har inga möjligheter att ta ut egna skatteintäkter och mot honom arbetar flera hundra år av historia.

Ett exempel: i den lokala skolan i Gradinari går 250 barn. Nästan alla är romer.

De rumänska barnen har flyttat till en annan skola i en större stad.

– Det beror på att många har fördomar mot romer. Men också på att skolan är sliten. Där finns ingen riktig toalett, bara ett hål i marken.

I Gradinari finns många romer som varit ute på vägarna. En del har kommit tillbaka, bland annat eftersom Mihai har lyckats ordna projektpengar till yrkesutbildningar. Han tror att fler kommer att komma i takt med att läget i staden förbättras.

Mihai Ioanas två systrar jobbar själva som skrotsamlare i Spanien och Italien. Men helst vill de komma hem.

– Så fort de känner att det skulle kunna gå att överleva här så kommer de. Så är det med alla som är på vägarna.

Själv har Mihai Ioana brutit en barriär. Han bara skrattar när han får frågan om hans ursprung var något som vändes emot honom i valkampanjen.

– Mina motståndare pratade om den där smutsiga analfabeten. Men folk känner mig ganska väl här. Jag vann ändå.

Mellan 1967 och 1989 styrdes Rumänien av den excentriske Nicolae Ceaușescu, även kallad ”den mest älskade sonen av folket”.

Det sägs att han var mer stalinist än Josef Stalin själv.

Oppositionella förföljdes brutalt och Ceaușescus säkerhetspolis Securitate spred skräck i samhället. För romernas del innebar kommunisternas styre att de tvingades in i olika statliga program.

På pappret hade alla jobb, även romer.

”Om de låtsas betala oss så låtsas vi jobba”, sa folk men politiken innebar trots allt en garanterad försörjning och ett visst socialt skyddsnät.

Efter Berlinmurens fall började även det rumänska samhället förändras. Men till skillnad från de flesta stater i östblocket vägrade regimen att släppa makten.

I mitten av december 1989 nådde protesterna staden Timișoara i västra delen av landet med stora demonstrationer som följd. Ceaușescu svarade med att låta säkerhetsstyrkor skjuta rakt in i folkmassan.

Men revolutionen spred sig till allt fler städer och den 25 december, på juldagen, avrättades Nicolae Ceaușescu tillsammans med sin fru Elena efter en summarisk rättegång.

Övergången från kommunism till demokrati blev kaosartad. Fabriker lades ner och arbetslösheten sköt i höjden. Över en natt förlorade de flesta romer sin försörjning.

25 år senare saknar fortfarande nästan alla romer fast arbete.

Allt som händer slår alltid värst mot romerna. Hela Östeuropa drabbades av finanskrisen, och åtstramningspolitiken som följde på den.

I mitten av 2000-talet levde 40 procent av alla romer i Europa i relativ fattigdom, enligt Official Romanian Monitor. 2011 hade det ökat till tre fjärdedelar.

Ralucas mamma är trött.

Det är inte så konstigt. Hon har rest i tre dagar och kommit hem till byn efter två månader i Katrineholm samma morgon den dagen vi kommer på besök.

Raluca, dottern, är 14 år. Hon är glad och blyg och fnissar med kompisarna Bianca och Catalina. Hon ser ut som en svensk tonåring i vilken förort som helst. Hon har slutat skolan, för när mamma är borta måste någon ta hand om småsyskonen. Men helst hade hon velat fortsätta studera.

I området Pauleasca ligger tre romska byar med några tusen invånare. Byarna klättrar högre och högre upp för kullarna som är den blygsamma början av bergskedjan Karpaterna. Det är vackert, skräpigt och kallt. För att komma till byn längst bort behöver man en stabil jeep som kan köra i floden.

I Pauleasca har väldigt många varit i Sverige. I Linköping, Katrineholm, Malmö och Stockholm. När de hör varifrån vi kommer ekar glada rop med ”tack så mycket” och ”hej hej!” mellan skjulen.

Alla tänker åka tillbaka. Alla tror att fler kommer börja åka.

Lerfloden flyter mellan husen. Här finns varken avlopp eller toalett. Vatten finns i brunnar, men ingen vet om det är rent. Barnen har ofta diarréer, många vuxna har andningsproblem. Här sover sex, åtta, tio personer i ett rum där det i hörnet står en vedeldad spis. Barnen traskar runt barfota bland grisar, höns och lera.

Ralucas mamma är hemma för att lämna kläder och mat till barnen, och för att fira påsk. Sen åker hon tillbaka. Hon är den enda vi träffar som inte vill vara med på bild.

Svenskarna är snälla, tycker hon. När hon är i Katrineholm bor hon på ett härbärge.

– Det finns inget för mig här, säger hon.

När man ser byarna i Pauleasca förstår man varför. Här finns inget att leva på. Här finns ingen framtid. Här finns lera och fattigdom utan slut.

Att tigga i Sverige är inte roligt, men detta är värre.

På vägen hem möter vi en ambulans. Den har stannat där det inte går att köra längre. Den ska hämta upp en mamma och en bebis som fått feber.

Mihai Ioana, borgmästaren i Gradinari, vill egentligen åka till Sverige och samla alla romer till ett stormöte.

– Vi förstår oss bäst själva.

Frågan han skulle vilja ställa är: vill ni vara här, eller hemma?

Under Ceaușescu, efter Ceaușescu, i Rumänien eller i Sverige är det aldrig någon som frågat vad romerna själva vill. Utgångspunkten är alltid att romer ska göra det andra har tänkt ut. De är ett problem som ska lösas.

Själv är Mihai Ioana övertygad om vad svaret skulle bli, om det bara fanns en möjlighet till liv och framtid. Alla människor vill vara hemma. Ingen vill lämna sina barn.

Men den makten och det valet har inte romerna i Rumänien i dag.

Ioanas förslag till lösningar är handgripliga. Som att köpa in små växthus så att även romer kan odla mer grönsaker och sälja dem på marknaden. Eller att alla ska få identitetspapper och i formell mening bli en del av det rumänska samhället.

Konkreta saker som ändrar människors vardag. Och skulle ge hopp om att det finns en framtid.

Många romer i Rumänien lever i en misär som är svår att ta in.

Orsaken stavas fattigdom och utanförskap, som bottnar i hundratals år av diskriminering och rasism.

Vad vi behöver nu är ett större samtal om riktiga lösningar. För visst går detta att göra något åt om bara viljan finns. Att möta fattigdom har Europa klarat förut. Men det kommer kräva tid, och det kommer kosta pengar. Och det kommer kräva samarbete, långsiktighet och ödmjukhet. Från Sverige, Rumänien och EU.

Men mest av allt behöver diskussionen bottna i en förståelse för hur svår denna fråga är.

Och en insikt om att det största problemet faktiskt inte är tiggarna på Stockholms gator.

Utan att nya generationer EU-medborgare nu växer upp i en fattigdom som är så brutal att den berövar dem all frihet.

Det får vi helt enkelt inte acceptera.

Text: Karin Pettersson och Anders Lindberg Foto: Magnus Wennman

Läs också: ”Vi vill inget heller än att stanna här” Aftonbladets Patrik Lundberg och Anna Tärnhuvud besöker lägren i Malmö

Följ Magnus Wennman på Instagram