Så länge Ali Karimi står vid sidlinjen kommer aldrig det iranska landslaget att kunna bli regimens lag.

Det är som att befinna sig mitt i en skådespelarensemble minuterna innan ridån går upp.

Allt måste vara i ordning nu, och de sista förberedelserna är de viktigaste.

Några sväljer mintpastiller för att få bort alkoholpusten ur andedräkterna.

Kvinnorna letar fram sjalarna och drar dem över sina huvuden. Så öppnas flygplansdörrarna. Så har det blivit dags att möta en annan typ av verklighet, att delta i ett av världens mest egendomliga skådespel.

Den islamiska republiken Iran. En nation där inget är vad det ser ut att vara, där ytan alltid skymmer djupet, där små vardagslögner blir en motvikt gentemot de stora bedrägerierna. Just det här dygnet är aktiviteten ovanligt hög på Imam Khomeinis internationella flygplats utanför Teheran. Ett sydkoreanskt fotbollslandslag ska in, men framförallt ska en förhandlingsdelegation flyga ut.

Internationellt toppmöte i Österrike. Mindre än en vecka till deadline. Kärnteknik på ena sidan, handelssanktioner på den andra. Ett gigantiskt kliv närmare västvärlden eller ett definitivt steg tillbaka in i den isolerade försvarsfästningen?

Teheran ligger nästan alltid dold under en särskild sorts dimma. Den här veckan är det dags för den att skingras.

På vägen in i centrala Teheran tittar jag upp mot de storslagna bergen som utgör stadens norra gräns. Den högsta toppen når mer än 5500 meter, men nu ser jag inte mer än några suddiga konturer.

Avgassmogen är alldeles för tät. Teheran är en av världens mest förorenade städer, och när jag tar mina första andetag ute i den iranska luften drar jag ner en cocktail av kolväte, gummipartiklar, svaveldioxid, kolmonoxid, asbest och kväveoxid i lungorna.

Min huvudkontakt i Iran gör ytterligare några försök att peka ut det majestätiska Demavend-berget, men ger upp när det blir uppenbart att den gråvita sörjan är ogenomtränglig för ögat.

– Det blir alltid illa när vintern närmar sig. Nu är det värre än på länge.

Vi passerar en stor ljustavla, en sorts statlig föroreningsbarometer. Den här dagen är staplarna rätt korta och färgade i gult och grönt, indikerandes fullt hanterbara nivåer.

Med en snabb huvudskakning avfärdar chauffören – vi kan kalla honom Ashkan – både tavlan och maktmännen bakom dem.

– De ljuger. De bara ljuger.

Jag har åkt till Iran tillsammans med Showan Shattak, supporterprofilen från Malmö som väckte ett nationellt engagemang då han misshandlades svårt av svenska nynazister i våras.

Han och hans föräldrar har tagit emot mig och visat mig runt – men nu har jag lämnat dem hemma och givit mig ut i betongdjungeln på egen hand. Efter en hel del frågande och letande och smusslande har jag hittat en man som är villig att berätta ”sanningen om Iran”.

Ashkan är i medelåldern. Under 1980-talet var han politiskt aktiv, ifrågasatte riktningen som Iran tog efter den islamska revolutionen.

Det dröjde inte länge innan han tvingades lämna landet, och idag talar han engelska med tydlig amerikansk accent.

– Vad jag saknade mest när jag bodde i USA? Fotbollen.

Han skrockar belåtet. Sedan några år är Ashkan tillbaka i Iran efter flera decennier i exil. Trycket på just honom har minskat med åren och avståndet.

– Säkerhetstjänsten här har inte längre något intresse av mig. Den är en av världens mest omfattande, och jag är säker på att den har koll på både vad jag tycker och vad jag gör. Men därför vet den också att jag är ofarlig numera, att jag är inte direkt politiskt aktiv längre.

Är det något jag lärt mig av att resa i mer eller mindre totalitära stater så är det att skilja på folket i ett land och regimerna som styr över dem. Inte på så sätt att alla iranier är oppositionella, men paradoxalt nog har jag ofta hittat de allra vänligaste och mest välkomnande människorna bakom de mest slutna gränspassagerna.

Längre in i avgasdimman, upp mot centrum. Första intrycket av Teheran slår emot mig som en enda stor religionspolitisk markering. Gigantiska ayatollaporträtt tittar ner på dig, hela husväggar är täckta av martyrmålningar och överallt vajar enorma fanor. Dessutom är vi är mitt inne i muharram, den utdragna sorgeperioden som högtidlighåller imam Husayn, så stora delar av staden är draperad i svart.

– Det här är en bild av Iran, men det är inte den rätta. Ingen legitim politisk ledning har ett sånt här behov av att visa styrka. På allvar skulle jag säga att max tio procent av invånarna här i Teheran aktivt stöttar regimen.

Men trots allt hålls det väl fria val här?

– Fria och fria... De enda kandidaterna som får ställa upp är ju de som islamisterna godkänner. Där är en religiös galning och där är en annan religiös galning, och du får välja mellan dem. Är det demokratiskt? Är det fritt?

Ute vid den mytologiserade Azadi-stadion – Frihetsstadion – är det först ganska glest med folk. Det är egentligen inte så konstigt.

Landskampen mot Sydkorea ska spelas mitt på en vanlig vardagseftermiddag. En version går ut på att avsparkstiden är anpassad till de koreanska tv-tiderna, en annan att den är inrikespolitiskt motiverad.

Den iranska ledningen fruktar fotbollen. När Team Melli kvalificerade sig för VM 1998 strömmade flera miljoner jublande människor ut i staden. Det dansades och det dracks, det sjöngs och det skanderades.

Liknande folkmassor hade inte skådats på nästan 20 år, och i efterhand erkände regimen att det var första gången sedan revolutionen som den tappat kontrollen över gatorna. Mönstret har upprepats vid flera olika stormatcher sedan dess. ”Fotbollskravaller” har blivit ett politiskt begrepp i Iran.

Men ja, om du inte kan besegra dem – omfamna dem.

Senast jag såg det iranska landslaget spela på plats var under VM i Brasilien, och att se dem i Teheran är något helt annat än att se dem i Salvador.

Under de senaste åren har regimen gjort en tydlig ansträngning för att göra landslaget till sitt. I Brasilien var det exiliranierna som dominerade läktarna, där viftades det med de gamla nationalsymbolerna som är förbjudna nu. Här delas istället den nya flaggan ut vid entréerna – den där parollen ”Gud är stor” är inskriven 22 gånger – här gör resultattavlan en poäng av att det minsann är Islamiska Republiken Iran som spelar och här blickar de två vitskäggiga ayatollorna ner från sina jätteporträtt högst upp på huvudläktaren.

Den nya nationalsången spelas på öronbedövande volym. Ashkan kan inte ens orden till den, men simultanöversätter något om ”den beständiga, nuvarande och eviga islamiska republiken Iran”.

– Det här representerar inte mig. Det är inte min flagga, det här inte min hymn.

Är det ditt lag då?

– Jag skulle säga att...

Längre hinner inte Ashkan innan ett öronbedövande jubel bryter ut. Det är inte riktat mot någon spelare, utan mot den assisterande förbundskaptenen.

Ali Karimi är tillbaka på Azadi, mer populär än någon annan på arenan. Med sin talang och sitt egensinne var han alltid en oerhört uppskattad spelare, men det var först 2009 som han verkligen gjorde sig odödlig.

En grönfärgad protestvåg höll på att skölja över Teheran den sommaren. Under några överhettade dagar var vreden över valresultatet – valfusket? – till och med större än rädslan för repressioner.

Studenterna, ungdomarna och dissidenterna gav sig ut på gatorna, trots att de riskerade både fängelse- och dödsstraff. Sju av de ledande landslagsspelarna sprang ut till en kvalmatch med gröna armbindlar, medvetna om att det kunde kosta dem deras karriärer. Från sin uppburna position var Ali Karimi den som riskerade allra mest, och han backade sedan inte ens när den gröna rörelsen slogs tillbaka. ”Asiens Maradona” donerade signerade matchtröjor till familjer som förlorat söner under demonstrationerna, och drack avsiktligt vatten framför revolutionsgardister under fastemånaden ramadan.

I perioder har det inneburit att han varit avstängd från både landslag och sitt klubblag, så att han nu är tillbaka på Azadi har en enorm symbolisk betydelse.

Så länge Ali Karimi står vid sidlinjen kommer aldrig det iranska landslaget att kunna bli regimens lag.

Samtidigt som landslaget förbereder sig för match landar den iranska förhandlingsdelagationen i Österrike. Internationell press har jämfört toppmötet med det som hölls mellan Nixon och Mao för drygt 40 år sedan, det som gjorde så att USA och Kina började kommunicera igen. Blir det något avtal? Kan Iran lämna garantier för att de inte tänker utveckla några kärnvapen? Utrikesministern Mohammad Javad Zarif rycker mest på axlarna när han möter pressen vid ankomsten. ”Om vi inte når ett resultat på grund av orimliga krav från den andra sidan så kommer världen att förstå att den Islamiska republiken sökte en lösning, en kompromiss och en konstruktiv överenskommelse. Vi kommer inte att avsäga oss vår rätt eller vår storhet som nation”.

Med några få minuter kvar avgörs matchen mellan Iran och Sydkorea. Hemmakaptenen Javad Nekounam lyrar iväg en frispark som tar i båda stolparna, innan unga råtalangen Sardar Azmoun stångar in både den lösa bollen och den famlande målvakten i nät. Matchen i sig var inget särskilt – en låst historia präglad av en framväxande rivalitet landslagen emellan – men efterspelet blir intressant. Att följa det är inte det lättaste. Även om internet är fritt tillgängligt i Teheran är tillgången blockerad till både Facebook, Twitter, Youtube och de flesta andra nyhetskällor jag försöker använda.

Den här gången får jag istället lägga ett mycket mer gammeldags pussel; köpa tidningarna, be om översättningar, snacka runt, efterfråga uttydningar och tolkningar.

Klart är i alla fall att landslagskaptenen Javad Nekounam har förhindrats att lämna landet efter matchen. Ett gammalt ordkrig med storklubben Esteghlals tränare har hunnit ikapp honom, och han måste avlägga ett vittnesmål inför domstolen för kultur och media innan hans reserestriktioner hävs.

Ett fotbollskäbbel framstår visserligen inte som särskilt allvarligt, men det här kommer omedelbart efter att en liknande ordväxling mellan två före detta förbundskaptener också blev rättssak. Den gången slutade det med att den ena av dem slängdes i fängelse.

Det iranska rättssystemet utgår från islamistisk sharialag, och är både svårbegripligt, nyckfullt och drakoniskt. Inget annat land i världen avrättade en lika stor andel medborgare under förra året, och det här är liksom inte platsen för de som tycker att en stat inte har något att göra med människors privatliv.

Att kvinnor måste bära slöja i offentligheten och att det överhuvudtaget inte är tillåtet att dricka alkohol känner nog de flesta till, men listan över olagligheter går att göra tragikomiskt lång. Harry Potter och Jay-Z. Tatueringar. Hockeyfrillor. Slipsar. Hundra andra saker. Nu är det visserligen inte så att alla de här reglerna verkligen efterföljs, men det saknas sannerligen inte övervakningsinstitutioner. Om inte säkerhetstjänsten eller revolutionsgardisterna ser dig så kanske moralpolisen eller frivilligmilisen gör det.

En dag när vi är ute och åker på landsbygden norr om Teheran hajar Ashkan till. Han har sett en man som är ute och promenerar med sin hund.

– Det är otroligt att han vågar det. Hundar anses orena här.

Vad händer om någon ertappar honom med det?

– Stora böter. Och så piskrapp. 74 stycken.

I ett land där nästan alla jag träffar väger sina ord, håller inne med sina åsikter och ser sig om över axeln har min nyfunna vägvisare en väldigt ovanlig attityd. Ashkan är orädd till punkten där jag själv oroar mig för att han riskerar att bli dumdristig. När vi är på det nybyggda propagandamuséet om Iran-Irak-kriget ger han sig in i en ordväxling med en av de långskäggiga männen som ansvarar för säkerheten där.

– Han där är från Sverige, ja, men jag är född i Iran och är tillbaka nu.

– Varför flyttade du härifrån då?

– För att någon stal mitt land ifrån mig.

– Vad menar du?

– Du kan fundera på det. Och du kan dessutom vara säker på en sak – vi kommer att ta tillbaka det.

En enda gång ser jag Ashkan riktigt orolig under min vecka i Iran, och det är när vi kör runt i Teherans sydöstra utkanter i jakt på fotbollsarenan Takhti.

Vi hänvisas än hit och än dit, och hamnar inne på en återvändsväg som slutar vid en av alla de här portalerna som mest påminner om ett altare till de främsta religiösa ledarna. Jag är inte bättre än att jag fascineras av hela ayatollaestetiken, så jag tar några bilder med min mobilkamera.

I samma ögonblick som Ashkan försöker stoppa mig kommer en barsk militär ut ur en av kurerna vid vägkanten. Han granskar oss ingående med forskande blick, medan vi undfallande ber om en vägbeskrivning till Naft Teherans hemmaarena.

Efter några sekunder som känns timslånga smattrar soldaten ur sig några instruktioner och pekar snett-bakåt-vänster. När vi har vänt bilen och kört därifrån vrålar Ashkan bokstavligt talat ut sin lättnad.

– Jag trodde att de skulle gripa oss, men de kan inte ha sett att du tog bilder.

Vad hade hänt om de hade gjort det?

– Det vågar jag inte ens tänka på.

Utan att vara medvetna om det har vi snubblat på entrén till den gigantiska militärbasen Parchin, en av de centrala platserna i de pågående kärnenergiförhandlingarna. Inspektörerna från det internationella atomenergiorganet IAEA släpptes temporärt in här 2005, men har sedan ägnat ett fruktlöst årtionde åt att försöka få återtillträde till ett område där de misstänker att pågår otillåtna provsprängningar.

Några kvarter bort hittar vi i alla fall rätt. Vid gränsen till öknen, i skuggan av militäranläggningen har det blivit dags för en väldigt iransk typ av ligamatch.

De flesta klubbar här är fortfarande statligt ägda, och Naft Teheran finansieras därför av det nationella oljebolaget, världens tredje största. Andra klubbar är knutna till järnvägsministeriet eller flottan, medan dagens bortalag Tractor Sazi såklart får sina pengar från landets stora – nu börsnoterade – traktorfabrikant.

Med det skrivet är det de representerar betydligt mer intressant än hur de budgeterar. Tractor Sazi kommer från Tabriz, sextio mil nordväst om Teheran, och har blivit ett flaggskepp för landets största etniska minoritet.

Själva säger inte de här rödklädda fansen att de kommer från nordvästra Iran. Istället hävdar de att de bor i södra Azerbajdzjan.

Takhti-stadion är en assymetrisk gammal betongkoloss som enbart består av en riktig läktare. När jag kommer upp på den är det verkligen som om jag klivit rätt in i ett annat land. Bortafansen är minst tio gånger fler än hemmasupportrarna, och alla vrålar de på ett annat språk än den persiska jag lärt mig känna igen under mina dagar i Iran.

– Yasasin Azerbaycan! Länge leve Azerbajdzjan.

I den självständiga republiken Azerbajdzjan bor det inte ens 10 miljoner azerer, men i nordvästra Iran är de däremot nästan 25 miljoner. De är väldigt många och ganska få på en och samma gång.

Många av azererna i Iran upplever sig som diskriminerade av regimen i Teheran. Deras kultur marginaliseras mer och mer, deras språk lärs inte ut i skolorna. Istället är det på Tractor Sazis matcher som man sjunger självständighetssånger på azeriska, och det är där man protesterar mot dräneringen av hemtraktens stora sjö.

– Gelin gedax agliyax, urmu gölün doldurax! Låt oss gråta, fylla upp sjön med våra tårar.

Känslorna runt Tractor Sazi är så starka att de genererar en kraft som väldigt få andra iranska klubbar kan mäta sig med. Publiksnittet på hemmaplan brukar ligga runt 60 000. Två säsonger i rad har de slutat på andraplats i ligan, och just nu toppar de tabellen.

Ändå ger fansen ett näst intill resignerat intryck. Det verkar inte finnas någon bland dem som verkligen tror att det här ska hålla, utan de är redan inställda på att se någon av de persiska klubbarna lyfta bucklan.

De förväntar sig att bli motarbetade. De är övertygade om att det är politiskt omöjligt för dem att vinna ligan.

Matchen mot Naft Tehran börjar heller inget vidare för dem. Trots tabelläget är det hemmalaget som dikterar villkoren, och slår in ledningsbollen strax före paus.

Målet gick att förutse, men reaktionen på det är mer oväntad. Istället för att sjunka ihop och tystna skanderar Tractor-fansen unisont:

– Eybi yox! Eybi yox! Det gör inget.

Det här är inte den krävande sortens supporterskara som förväntar sig framgång, utan ett luttrat gäng som snarare hanterar vad de får tilldelat sig.

”Stop persian racism”, står det på en av Tractor-fansens banderoller, och för den som vill lyssna berättar de gärna om det de ser som omfattande övergrepp och systematisk diskriminering gentemot dem.

De pratar då om de supportrar som dött i konfrontationer med säkerhetsstyrkorna, och alla de andra som fängslats enbart för att de drivit en hemsida om Tractor Sazi eller företrätt klubben offentligt.

Själv har jag ingen möjlighet att verifiera just de här uppgifterna, men huvudpoängen är tillräckligt tydlig är ändå. Att tillhöra en minoritet i dagens Iran är inte alldeles enkelt.

På Takhti lyckas heller aldrig Tractor Sazi riktigt få fart på sin kvitteringsforcering, delvis för att domaren blåser emot dem i en rad olika bedömningssituationer. När slutsignalen går håller hundratals fans upp sedlar, för att visa på det de ser som en köpt domare.

Showan Shattak har följt med på matchen, och fastnar utanför toaletterna när vi följer med folkströmmen på väg utåt. Han tvekar en stund, innan han kommer på sig själv.

– Jag stod och funderade på ifall det här verkligen var herrtoaletten, det fanns ju inga skyltar... Sedan fattade jag. Vi är i Iran – här finns det bara en typ av toaletter på arenorna.

”Jag stod och funderade på ifall det här verkligen var herrtoaletten, det fanns ju inga skyltar... Sedan fattade jag. Vi är i Iran – här finns det bara en typ av toaletter på arenorna.”

Bara några få dagar kvar till deadline, och i Wien låter västvärldens företrädare allt mer bekymrade när de pratar om kärntekniksförhandlingarna. Den brittiske utrikesministern Philip Hammond verkar pessimistisk: ”Vi erbjuder tillgång till väldigt stora summor av frysta tillgångar, förmågan att handla fritt med omvärlden igen och möjligheten att återställa relationerna med det internationella samfundet. Det finns ett enormt pris på bordet för iranierna. Men det finns fortfarande ett väldigt signifikativt avstånd mellan parterna, och vi är väldigt tydliga med att vi måste få mer flexibilitet från iranierna.”.

Dagarna går sin gilla gång i Iran, pendlar mellan det fullständigt vardagliga och det betydligt mer svårgreppbara.

Jag äter min aubergineröra och min saffransglass, dricker mitt té och min granatäppeljuice. Samtidigt pratar jag med den 75-åriga krutgumman som var den första kvinnan här att torteras med elchocker, jag lyssnar på oljehöjdaren som fått delar av tillgångarna frusna i och med sanktionerna mot landet och jag dricker kontrabandsvodka tillsammans med muskelknutten som redan tidigare dömts till piskrapp för alkoholförtäring.

Nästan alla berättar gärna om hur just deras liv påverkats av regimen, nästan ingen är villig att göra det med namn och bild i en tidning.

En kväll blir jag presenterad för två av det iranska damlandslagets spelare på en middag i östra Teheran. De vill inte heller att jag ska skriva ut vad de heter, trots att jag snarast upplever dem som förvånansvärt okritiska gentemot de idrottsliv de kommit att leva.

Stödet från folk runt omkring dem har varit betydligt större än det kulturella motståndet mot deras idrottande. Att de måste ha slöja på sig under matcherna är inget större bekymmer. Visst tycker de att det är lite tråkigt att de inte får komma in på några herrmatcher – en av dem har till och med deltagit i demonstrationer mot förbudet – men de har samtidigt förståelse för att det fungerar som det gör.

– Männen på matcherna skriker, svär, använder även de allra värsta sortens ord. Arenorna är ingen bra plats för oss kvinnor att vara på.

De unga kvinnorna är klädda i matchande, moderiktiga kläder. De är hårt sminkade, har gott om glitter på sig och rör sig i huvudstadens mer sekulärt västvänliga kretsar.

Ändå är deras grundhållning tydlig. Problemen de står inför som kvinnliga fotbollsspelare här handlar mer om omvärldens hållning gentemot Iran än de utgår från själva Iran.

– Nu har vi byggt upp en kvinnlig proffsliga här, och den växer för varje år. Just nu tjänar vi tjugo miljoner toman på sex månader (ungefär 50 000 kronor), och nästa år blir det ännu mer. Det är ett bra liv. Det som håller oss tillbaka är isoleringen, att vi inte får så många internationella matcher. Ryssland är det enda europeiska land som går med på att möta oss, och vi är väl så bra som dem. Om tio år tror jag att Iran kommer att tillhöra damfotbollens världstopp.

”Ryssland är det enda europeiska land som går med på att möta oss, och vi är väl så bra som dem”

Det är nyttigt att påminna sig själv om att det alltid finns olika upplevelser av samma politiska situation, och efter samtalet står jag och funderar för mig själv. Riskerar jag att överdriva repressionerna mot oppositionella, minoriteter och kvinnor i Iran?

Den nuvarande presidenten Hassan Rouhani sägs vara reformvänlig, och i parlamentet här sitter det fler ledamöter som utbildats vid västerländska universitet än det gör i den amerikanska kongressen. Kvinnor kommer inte in på några herrfotbollsmatcher, men har däremot tillträde till både den akademiska världen och civilsamhällets allra flesta delar.

Medan jag står där och grubblar kommer en annan ung kvinna fram. Hon är också fotbollsspelare – sysslar med futsal på hög universitetsnivå – men är dessutom utbildad jurist.

– Jag hörde när du pratade med de andra, och vill bara säga att jag inte delar bilden de ger. Inte på så sätt att jag tror att de ljuger av rädsla, inte alls, utan för att de är uppvuxna på ett sätt som gör att de inte kan se verkligheten för vad den är. En majoritet av Irans befolkning är födda långt efter revolutionen, och känner inte till ett liv utanför den Islamiska republiken. För dem är allt det här självklart, naturligt. Och jag tror tyvärr att den allra största faran för oss iranier är att vi slutar kräva vår rätt eftersom vi inte längre klarar av att se orättvisorna.

Den sista fotbollsdagen i Iran är den största. Arbetarmassornas Persepolis står mot aristokraternas Esteghlal i hela Asiens mest massiva derby.

Vi kommer in på Azadi-stadion ungefär tre timmar före avspark, och då är det redan uppemot 30 000 fans inne på arenan. Ena halvan röd, andra blå – men på ett övergripande sätt är arenan samtidigt helt insvept i imam Husayns religiösa dräkt.

Timmarna fram till match blir också en märklig dragkamp mellan ett försök att skicka fotbollen högt upp i den heliga himlen och en vilja att hålla den kvar nere på betydligt mer världsliga nivåer. Samtidigt som den pompöse arenaspeakern aviserar ett evighetslångt högtidlighållande av diverse olika martyrer bryter det ut ett storskaligt slagsmål efter att någon dristat sig till att vifta med en röd flagga på Esteghlal-sidans övre etage.

Bråket flammar dock snabbt förbi, medan det religiösa uppfordrandet maler på i timtal. Det är böner och mässanden, det är sorgetrummor och klagosång, det är väldrillade ungdomskörer och det är rullstolsbundna krigsveteraner med imamflaggor.

Mikrofonerna mullamullrar, medan klackarna kampsjunger. Efter att en av körgossarna tittat lite för mycket på den livliga Persepolis-kurvan blir han bryskt bortförd av en bister övervakare, och det är ungefär då Ashkan verkligen tappar tålamodet.

– All den här religiösa fanatismen gör så att det känns som att en främmande makt tagit över hela mitt land. Jag lovar, det är som att vi är under ockupation.

Folk fortsätter strömma in på de väldiga läktarna, men för ovanlighetens skull fylls inte riktigt alla de 95 000 platserna upp. Numera finns det en utbredd misstänksamhet mot derbyt, en känsla av att det egentligen inte är någon idé att gå hit.

Matchen kommer ändå att bli lågintensiv och oavgjord. Det är nämligen bekvämast så för en regim som varken vill ha eufori eller raseri ute på gatorna.

Normalt sett är jag skeptisk mot konspirationsteorier, men här finns mönster som är svåra att vifta bort. Båda de här klubbarna är statligt ägda, och kontrolleras av gamla generaler från det religiösa revolutionsgardet. En bit in på 2000-talet slutade sex matcher i rad 1–1. Nu har det gått nästan tre år sedan det överhuvudtaget blev mål i ett derby.

”En bit in på 2000-talet slutade sex matcher i rad 1–1. Nu har det gått nästan tre år sedan det överhuvudtaget blev mål i ett derby.”

När avsparksvisslan till slut kommer dränks den i en kakafoni av invektiv och svordomsramsor. Var och varannan talkör handlar nu om att köra upp saker i diverse kroppsöppningar, och till och med Showan Shattak är häpen över hur iranierna runt omkring blivit som förbytta.

– Jag har ändå varit här ofta ända sedan jag var liten, men... Det här är ord som jag inte ens förstår, sådana som jag aldrig hört ute i samhället. Men det är väl någon sorts frihetsgrej. Här bland massorna kommer de undan med sådant de aldrig skulle kunna säga annars.

De första 45 minuterna är anmärkningsvärt händelselösa. Defensiva lag, passivt spel, inte tillstymmelse till målchans.

Jag är verkligen på väg att börja på tro på påståendet om , då ett inlägg tillåts segla hela vägen genom Persepolis målområde. Där och då är det som att Sajjad Shahbazzadeh inte kan hålla sig, utan bara måste dit och stöta in bollen.

1–0 till Esteghlal. Dödläget brutet efter 33 mållösa derbymånader, och på andra sidan halvtidspausen är sedan inget längre sig likt.

Där det tidigare hände ingenting händer nu allt. Godkända mål, bortdömda mål, en bicycleta i stolpen, en nick i ribban. Några minuter före slutsignalen nickar Persepolis frenetiske vänsterback Omid Alishah in det avgörande målet, och firar så intensivt att han blir utvisad innan spelet ens hinner återupptas. Det spelar mindre roll. I den norra kurvan dansar en militärskvadron folkdans samtidigt som de viftar med en rödvit flagga, nere vid sidlinjen har den rullstolsbundne krigshjälten bytt ut sin Imam Husayn-flagga mot en Persepolis-halsduk.

Högst där uppe på läktaren tronar alltjämt de två ayatolla-porträtten, men de syns sämre och sämre i takt med att den kaotiska glädjen blandas med kvällsmörkret över arenan.

Det är inte de som styr här. Azadi-stadion är fortfarande en plats där ingen religiös variant är starkare än tron på fotbollen.

Det var veckan då den iranska regimen behövde bestämma sig. Skulle de fortsätta med sitt kärnprogram, eller skulle de återuppta relationerna med västvärlden? Det definitiva beskedet kommer några timmar efter Teheran-derbyt – men är allt annat än definitivt. Deadlinen är passerad, och resultatet av förhandlingarna är en överenskommelse om att fortsätta med dem på obestämd tid. Var har omvärlden egentligen Iran? Ovissheten och osäkerheten består, och när Ayatolla Khamenei kommenterar utfallet ger han intryck av att vara ganska belåten med det. ”Våra förhandlare har inte backat undan, utan varit bestämda. Om vi inte når någon överenskommelse är det Amerika som kommer att vara förloraren”.

Av Erik Niva

LÄS MER: Nivas reportage om Showan Shattak