Estonia – katastrofen vi aldrig glömmer

Reportage: Britt Peruzzi

En stor passagerarfärja, plötsligt på Östersjöns botten.

852 döda människor.

20 år har gått sedan Estonias förlisning – Sveriges största katastrof.

Men för de drabbade är såret fortfarande öppet.

Hytt 4217.

Sängen som Mikael Öun ligger i reser sig upp.

Allt faller omkring honom.

Han drar snabbt på sig jeansen och en tröja ovanpå pyjamasen och kliver i sina skor. Strumporna struntar han i.

Ur hans väska har allt ramlat ur. Han tar snabbt väskan – och nattduksbordet, som fallit omkull – och slänger dem i sängen så att han ska få upp dörren. Innan han lämnar hytten stoppar han sin kamera i ena fickan och, eftersom han inte har något armbandsur, sin blåa väckarklocka i andra fickan.

Videokameran med äldsta dotterns första skolupprop blir kvar i hytten när han börjar springa. Han springer längs korridoren, mot informationsdisken i det stora trapphuset.
Korridoren är spöklikt tom, men plötsligt passerar han en man som står och knäpper sin skjorta, en man som han aldrig mer ska återse.

Natten till onsdagen 28 september 1994 befinner sig M/S Estonia på öppet hav mellan Tallinn och Stockholm.

På bildäck står 28 långtradare och 70 bilar. Ombord finns 803 passagerare och 186 besättningsmän som välkomnats som en vanlig kväll:

Hytterna är nybäddade, hyllorna i taxfree-shopen påfyllda och i restaurangköket pågår febrilt de sista förberedelserna inför kvällens smörgåsbord.

Kryssningsfärjan seglar sin vanliga rutt och ska enligt tidtabell nå Värtahamnen klockan 8.30 på morgonen.

Men en timme efter avgång har vädret hastigt slagit om. Regnet piskar och vindstyrkan har ökat från 8–10 meter i hamn till 20–25 meter i sekunden.

Lyssna: Land- och sjöväder, 27 september, 21.50

Nu, vid midnatt, är färjans position 35 km sydost om finska Utö och fartygskroppen tar sig fram stötvis mellan de fem meter höga vågorna. Samtidigt som det kränger allt kraftigare hörs ett annorlunda, dunkande, ljud ombord.

Många passagerare har redan somnat i sina hytter, andra befinner sig fortfarande i festlokalerna eller försöker slumra till på sätena i uppehållsrummen.

Alla ska bli en del av M/S Estonias öde.

▶ 29-åriga Kent Härstedt från Helsingborg har precis avslutat en fredskonferens med 23 kollegor från Norden och Baltikum. Han känner sig för sjösjuk för att kunna somna och har i stället återvänt upp till femte däck för att lyssna på musik i karaokebaren Pub Admiral.

▶ Några meter därifrån, på Café Neptunus, befinner sig 20-åriga Sara Hedrenius som är på hemresa efter att ha besökt sin pappa i Tallinn.

▶ Utspridda i olika hytter finns 31 kvinnor och två män från Lindesberg, arbetskamrater från kommunköken. De har blivit bjudna på kryssningen inför en omorganisering med uppsägningar. Flertalet är småbarnsmammor. Tre av dem är Maud Östervall, 25, Susanne Claesson, 29, och Anna Lena Andersson, 27.

▶ Klockan 23.55 hörs ett skärande, metalliskt ljud som fortplantar sig genom däcken. I hytt 4229 har dataingenjörstudenten Magnus Lindström, 23, just sagt godnatt till sin flickvän Katarina.
▶ I en närbelägen hytt, 4217, ligger trebarnspappan Mikael Öun, 34, från Norsborg redan och sover när hans väckarklocka plötsligt slår i golvet. Visarna stannar på 00.02.

Kaos.

I restaurangerna och kaféerna faller allt som ett vasst plockepinn. Bestick, glas och porslin rasar i golvet och över alla människor. Flaskor regnar ner från barhyllor, slås sönder och skadar dem som står i vägen. Spelkort och markörer flyger konfettilikt över borden, och en stor, tung drickautomat släpper från en vägg och kanar som en projektil till andra sidan av fartyget.

Klockan är 00.14 och färjans bogvisir har lossnat. Rampen är bortsliten och vattnet forsar in på bildäck och vidare genom färjan. Minuterna senare lutar färjan så mycket att de flesta som är vakna blir varse nödsituationen.

Panik och skrik varvas med tyst skräck. De bargäster som inte längre orkar hänga sig kvar vid diskarna eller andra fasta möbler ligger nu i högar längs fönsterväggen. Golvet lutar för mycket, många är skadade och de flesta är lamslagna, oförmögna att fatta något beslut om hur de ska agera. Så de gör ingenting.

På bryggan inser kaptenen Arvo Andresson allvaret. Han beslutar sig för att vända babord, i ett försök att klara sig från vågorna som kommer framifrån. Men manövern hjälper inte.

Allt fler instrument slås ut och det står snabbt klart för alla på bryggan att utsikterna att stoppa en katastrof är obefintliga. Nu återstår att larma, alla som går att larma, innan precis allt är utslaget.

MAYDAY MAYDAY... svår slagsida åt styrbord... Jag tror att den var 20–30 grader. Kan ni komma till vår hjälp och också be Viking Line att komma till vår hjälp?

Nödropet klockan 00.23 svensk tid registreras av färjan Silja Europa. Även sjöräddningen i Åbo hör färjans anrop.

Silja Europa erbjuder sin hjälp och frågar efter exakt position, liksom Mariella, men förgäves.

Lyssna: 00:23 – Estonia anropar – MAYDAY MAYDAY

”Vi har blackout, vi kan inte få den nu. Jag kan inte ge den.”

Fem minuter senare, 00.28, meddelar Estonias brygga till slut sin position.
”Latitud 58, ett ögonblick... 22 grader.”

Det blir den näst sista radiokontakten från Estonia. Alla fyra huvudmotorer har nu stannat, hela styrbordssidan är under vatten och vågorna som strömmar rakt in är upp till sex meter höga.

En mening till uppfattas av färjorna i närheten:

”Verkligen illa, det ser verkligen illa ut det här nu”.

00.29. De få som ska överleva har nu 20 minuter på sig att rädda livet.

00.48. Estonia har försvunnit från radarn på finska Utö.

Två minuter senare har hela färjan sjunkit under vattenytan.

Mikael Öuns flykt från döden tog 20 minuter men tar honom via minnenas fruktansvärda detaljer två timmar att återberätta.

Hans överlevnadsstrategi var att hålla sig lugn, att vara rationell och drivande.

– Jag är nog så, säger den 54-åriga trebarnspappan och börjar stillsamt på sin historia.

– Här är den, säger han och sträcker fram en liten svart kamera som han letat upp inför intervjun.

Olympusen är saltskadad och lite rostig och ligger bredvid den senapsgula Kodak-film som fångade de sista bilderna på Estonia. De som blev tidsdokument och som tillsammans med Mikaels namn spreds som en löpeld över världen under rapporteringen om förlisningen.

Kameran förvaras i en tung kartong, full med svarta rubriker. Två decenniers tidningsklipp om Estoniaolyckan vilar i den dammiga lådan i familjens villa i Norsborg i Stockholm.
Inte för att han behöver lådan. Hans minne är kronologiskt och detaljrikt.
Men delvis också alldeles tyst. Som de sista minuterna ombord.

Han håller sig krampaktigt fast. Han har precis kravlat sig upp på det lilla av fartyget som fortfarande befinner sig över vattenytan och sitter grensle över en sidofena. När Estonia pressar sig mot djupet forsar vatten längs sidorna, men i hans huvud är ljudet avtrubbat. När en jättevåg rullar upp akterifrån, sköljer över hela fartyget och sveper med honom ner i havet är det alldeles tyst.

I september 1994 var Mikael Öun en 34-årig småbarnspappa. Han och hustrun Marita hade två dagisbarn och äldsta dottern hade precis börjat skolan.

– Det var spännande. Full fart hela tiden.

Under sommarlovet hade familjen kört en hjälpsändning till Estland, där de hade släkt. Barnens avlagda kläder nästan fyllde den lilla lastbilen.

– Vi åkte med samma färja och hade hytt längst ner. Det var billigast där och med småbarn fick man ju nöja sig med det.

I september var det dags igen. En pensionär från Estniska hjälpcentralen i Stockholm och några eldsjälar från Värmdö hade samlat ihop en ny hjälpsändning och Mikael fick låna en lastbil av sin arbetsgivare Scania.

Lördagen 24 september rullade han och volontären Tamara Alep, 69, ombord på Estonia för att under några dagar dela ut hjälppaket i Tartu, Pärnu och på en skola på ön Ösel där bland annat en eländig restaurangspis byttes mot en bättre begagnad.

Tisdag kväll var de tillbaka vid färjeterminalen i Tallinn i god tid. Mikael minns vädret som ruggigt när han gick till terminalen för att rätta ett fel i Tamaras boardingkort.

– I efterhand var det bra att hon blev riktigt registrerad.

Med en tom lastbil krävdes ingen tulldeklaration. Allt skulle gå smidigt. Mikael tjatade sig till och med till en plats närmast utfarten, för att snabbt kunna köra ut och till jobbet när färjan nådde land.

Magnus Lindström i hytt 4229 hade mindre bråttom. Dataingenjörstudenten var på en nöjesresa med sina föräldrar Kjell och Margareta och flickvännen Katarina Nordqvist, hade alla sina kära hos sig och var inte lika ivrig som Mikael Öun att skyndsamt komma hem till Sverige.

23-åringen hade visserligen planer på att delta i en orienteringstävling i Stockholm, men det var först till helgen.

Tre dagar senare sprang han, letade kontroller i spåren. Med den lilla livsglöd han hade kvar - men utan sin familj som stöd.

Alla tre som stod honom närmast i livet försvann till botten med Estonia. En tragedi som egentligen inte går att återberätta, ens 20 år senare.

– Det har gått många år men det är tungt. Jag tänker ju fortfarande på det ibland. Men mest tror jag att det i efterhand gjorde mig stark, säger Magnus, i dag trebarnspappa och marknads- och säljchef på ABB.

Ett snabbt sommarregn drar förbi Ludvika där han bor med sina barn, sin sambo – och sina minnen. Under intervjun äter han en lunchmacka och dricker svart kaffe på platsen han valt, en lugn övervåning på ett kafé.

Det är så, privat men ändå satt i ett sammanhang, som han vill förhålla sig till katastrofen som för evigt ändrade kursen i hans liv.

Några bord bort sitter en kvinna som bodde granne med hans föräldrar. Stan är liten. Många har hört eller läst. Och själv har han otaliga gånger berättat. Om familjens sista dag tillsammans. Om utflykterna i Tallinn, shoppingfynden, och om slutet.

– Det var en tvådagars nöjesresa. Jag minns att vi åkte en busstur i Tallinn och besökte marknaden. Köpte stickade tröjor.

Sedan gick sällskapet ombord på Estonia igen. Efter middagen satt alla fyra i baren en stund och drack öl och pratade.

Vid halv tolv bröt de upp för dagen. Magnus föräldrar gick till sin hytt och han och Katarina in till sig.

Han minns fortfarande hyttnumret, 4229.

Han minns allt annat också. Motvilligt men i detalj.

Magnus vaknar när fartyget får slagsida. När det smäller till åker det lilla bordet i hytten omkull. Han väcker sin flickvän Katarina, går och bankar på sina föräldrars hyttdörr och klär sedan på sig. Den första tanken är förlisningen av den polska färjan Jan Heweliusz ett år tidigare. Han drar på sig jeansen men tappar jackan på vägen.

Magnus försäkrar sig om att alla i familjen är med honom.

Sedan springer han. Rakt fram. Uppåt, mot räddningen.

Mikael Öun glömmer inte heller han numret på sin hytt. 4217 var en insideshytt på fjärde däck, precis ovanför bildäck. En eländigt trång gång in, en toalett, en snäv våningssäng, ett nattduksbord.

Men Mikael hade åkt på lastbilsbiljett, något som gav andra fördelar ombord.

– De fjäskade lite för chaufförer, vi hade en egen avdelning på buffen, den där kvällen till och med oxfilé och bearnaisesås. En annan fringis var bastu så jag gick ner där efter middagen. Då slog fartyget redan så kraftigt att det bildades konstiga vågor i poolen, som stänkte upp i taket.

På väg tillbaka mot hytten hördes ett vinande ljud från en korridordörr som sugits upp. Mikael lokaliserade ljudet, sträckte ut handen och kände den kalla vinden en stund. Sedan stängde han dörren och gick ner till sin hytt för att borsta tänderna.

– Det gungade, det gjorde det. Hade jag stått framåtlutad när jag borstade så skulle jag ha mått illa, säger han och tystnar en stund i sin berättelse.

Det är före delen om slagsidan som förvandlade hans hytt till en fälla. Före hans hörsel blev avtrubbad och kroppen inställt på flykt.

Från en annan del av färjan har en annan passagerare, Kent Härstedt, börjat ta de första av en mängd snabba delbeslut som nästan mekaniskt ska förflytta honom från karaokebaren och upp på däck. På vägen noterar han hur medpassagerarnas hjälpsamhet mot varandra förbyts till djungelns lag.

Han klättrar i trapporna, passerar människor i panik eller i apatiskt tillstånd.

När han nått däck andas han först in den kalla luften en stund. Sedan ser han sig omkring och upptäcker en ung kvinna, Sara Hedrenius, stå stilla och fundera på vad hon ska göra.

Han väljer henne.

Han går fram och presenterar sig med ett handslag.

Om en sekund ska de tillsammans ta sina livs viktigaste beslut.